Okej... Mars är numera en officiell skitmånad. 
Tredje mars... farmor lämnar oss, i förrgår så valde farfar att slå följe med farmor och lämnade oss. De fick över 70 år tillsammans och jag har aldrig hört dem säga så mycket som en antydan till ett ont ord till varandra. Deras kärlek till varandra är/var helt amazing. Till döden skiljer oss åt heter det ju, men jag börjar undra om inte deras kärlek faktiskt överlevde döden. Jag är glad att farfar inte kunde låta bli att flirta med pinglan som satt på bänken vid Rådhustorget i Stockholm då det begav sig... han hittade verkligen sin livs kärlek.

Tiden mellan dessa dödsfall så har minsta hunden varit riktigt riktigt sjuk...tankarna har snuddat vid avlivning. Fyra dagar spenderade på djursjukhus och jag kan sammanfatta den upplevelsen med en fet tumme ner. Total cirkus kring vovven... vi är varken roade eller nöjda. När vi äntligen fick hämta hem henne så visste man fortfarande inte vad som var fel... bara att symtomen lindrats. Inom en timme efter att vi kom hem från djursjukhuset, så var det dags att åka tillbaka... den här gången med en gåva till Lab, en burk med en mask...det mest troliga svaret på vad som varit fel hela tiden. Inga parasit- eller maskprover har tagits, fastän det borde gjorts. De upprörda känslorna flödar... inte bara i familjen utan även bland våra vänner. Hade det varit lovligt att sparka folk på smalbenen så.... Nu är hunden i alla fall hemma... blir överöst med kärlek och får vila upp sig efter det här i lugn och ro. Vovven har börjat lugna ner sig, äta och dricka bättre och hon verkar mycket gladare. För första gången sen hon kom hem så har hon sprungit och hämtat leksaker från leksakskorgen och burit runt lite på dem. Det går på rätt håll. Det värmer hjärtat.

Jag hade tänkt att försöka skriva ofta på bloggen, det har börjat bra...not, men jag har inte orkat eller haft lust. Mars månad har ätit energi. Det känns som om jag går runt i en bubbla... hänger med i det som händer i världen fast ändå inte. Tankarna bara susar omkring i huvudet... svåra att få ordning på och strukturera. Mitt i allt detta så ska livet och vardagen flyta på ändå...

Allt gott!
Kramgrodan

Pratade med mitt "sommarställe" (sommarjobb) i mitten på veckan... de har redan planerat vilka veckor jag ska jobba. Det känns så bra att ha ett sommarjobb och extraknäck där man trivs så underbart bra. Nu är det bara ett litet moment som kan strula till det lite... nämligen sommarens gruppraktik. Det finns fyra praktikplatser/period att välja på och om jag får praktik den period som jag satt en prio etta på så kommer allt att lösa sig finfint. Så nu är det till att krama tummarna och intensivt bedjande som gäller... go prio ettan GO GO GO!!! 

Äntligen så har jag kommit igång med att skriva på själva uppsatsen (jag har ett anteckningsblock fullt med  anteckningar och läshänvisningar så jag har skrivit... bara inte i själva uppsatsdokumentet), en kandidatuppsats innebär att uppsatsen ska innehålla 85 000 - 90 000 tecken. Nu är 5615 tecken skrivna... så nu har jag bara resten kvar.  Men nu är i alla fall första kapitlet klart och det ska vara klart till mitterminsseminariet som är den första april. Jag ligger i framkant... det känns jäkligt bra. I morgon så ska jag ha ytterligare ett delkapitel klart i alla fall.

Igår så var jag i stora staden Malmö och träffade släkten...så himla kul att träffa dem! Tyvärr så sker det ju inte så jätteofta. Dessutom blev det bara en kort träff, vilket är lite tråkigt... man har ju så mycket att bubbla om när man inte ses så ofta. Facebook och andra sociala medier räknas inte i det här sammanhanget tycker jag. Men vi han dricka kaffe och de (mammsen och släkten) drack ett glas vin (jag körde bilen så jag fick hålla mig till alkoholfria alternativ). Många glada skratt blev det och det som bara skulle bli en kort fika... blev en kort fika på cirka 5 timmar. =D

På tal om bilkörning... i torsdags så hade jag "äran" att ha närkontakt med en MC.  =( 
Ska svänga höger i en så kallad T-korsning, till höger finns ett övergångsställe och tätt bakom mig så står en mc-cyklist och "macho-gasar" sin hoj. (Största töntfaktorn i världen om man frågar mig). Kusten är klar och jag glider ut i min högersväng... vad händer? Fotgängare springer ut på övergångsstället, jag hinner bromsa men den gör inte mc-cyklisten. Vi (jag och mamma) hörde en duns bakom oss. Släppa över fotgängaren och sedan in till kanten för att kolla läget. Inget märke på bilen... å jag antar att mc-cyklisten klarade sig bra också eftersom att han försvann i fjärran så snabbt som löningen när räkningarna betalas. Smitning tror jag det kallas för....
Ja, ja... alla överlevde och det är det viktigaste. Vi fick väl alla oss en tankeställare att ta med oss så vi blir bättre aktörer i trafiken förhoppningsvis.

Final i Mello i kväll... äntligen. Musik är underbart och härligt, men den där Mello-cirkusen tar ju aldrig slut någon gång. Helt ärligt så tycker jag nog att musiknationen Sverige inte hinner med att producera superlåtar i den takt som krävs för att hålla Mello-cirkusens tempo. Det känns väl inte riktigt rättvist varken mot någon... producenter, artister, publik. Sverige är en musiknation att räkna med, varför inte visa det på ett bra sätt istället för att pressa ihop  så många låtar och artister som möjligt på  så kort tid som möjligt.  Sen är det ju en tävling i musik... och jag undrar hur mycket låtarna står i fokus egentligen. Lyssnar man verkligen på låtarna eller är det artisterna och de fräcka scenshowerna som gäller? Till nästa år så ska jag göra ett experiment... jag ska lyssna på låtarna i radion först, alla deltävlingarna och sen så ska jag se finalen i tv och se om jag ändrar uppfattning om låtarna. Det ska bli kul och se vad jag kommer att tycka.

Nu blir det till att baka pizza här... vet inte vad jag ska ha för topping.... förslag någon??

Allt gott!
Kramgrodan

Välkomna till min blogg!
Bloggen kommer att handla om allt mellan himmel och jord... och det är väl lika bra att jag kör igång direkt.

Drömyrke: präst i Svenska kyrkan.

Bollen är sattes på allvar i rullning i december förra året med ett möte med prästrekryterarren på stiftet. Det blev ett bra möte och jag gick därifrån med glada lätta steg med ansökningsblanketten i näven. Att fylla i den där blanketten var inte det allra enklaste, 8 sidor av frågor som skulle besvaras. En av dem innebär att skriva tre saker som varit viktiga i ens liv... jag kom till en början inte på en endaste sak... har mitt liv varit helt tomt och innehållslöst? Nej... men flera av frågorna behöver sjunka in och mogna lite för att svaren ska komma på plats. Dessutom så behövs flera intyg och utdrag från register... utdrag ur brottsregistret tar tid, längre tid än de flesta intyg och det beror INTE på att jag är kriminell. Jag har ju inte fått öppna det senaste utdraget från registret, men jag har beställt sådant tidigare (arbetar inom vården) och det var rent, oskyldigare kan det nästan inte bli. Eftersom att jag inte hittat på dumheter sedan dess så antar jag att det här utdraget kommer att vara lika skinande rent som det första.
Intresseanmälansblanketten blev inlämnad i tid (trots felaktig information om senaste inlämningsdag) och idag dök ansökan om gruppraktik upp i mailen. Den är nu också inlämnad, det ska bli spännande att se i vilken praktikförsamling jag hamnar och vilken period i sommar som det kommer att bli. Skönt är det i alla fall att alla församlingarna ligger inom bekvämt pendlingsavstånd från hemmet. Det känns bra.  Efter gruppraktiken väntar antagningskonferens i september och efter det så kommer beskedet från biskopen om man anses lämplig som präst eller inte. Lite läskigt.... men det blir säkert bra. Positiv thinking.

Nä, nu får jag väl avrunda och gå tillbaka till min kandidatuppsats som väntar på att bli skriven. Jag har i alla fall lyckats strukturera upp den så att det känns hanterbart och överskådligt, jag är nöjd. Nu återstår det att se om handledaren delar min mening.
Kandidatuppsatsen ska vara cirka trettio sidor, vilket har känts som om man lika gärna skulle skriva en avhandling på 300 sidor och jag har känt lite panik över att jag inte kommer att hitta information nog att kunna fylla dessa sidor. Efter min strukturering så känns det tvärt om... som om uppsatsen kommer att vara typ 15 skrivna sidor (bara på att skriva rubriker och underrubriker så försvann 1,5 sida) och jag får lite panik över att jag inte kommer att få plats med allt inom givna antalet sidor. Man är ju bra knäpp...

Allt gott!
Kramgrodan